theraspberryflavor

Okej, det låter lite konstigt.

Men jag menar, idag på min lunchrast gick jag och Jessie och piercade oss (eller jag piercade mig i naveln och Jessie tog ännu ett hål i sitt öra) alltså okej, det gjorde inte särskilt ont men av någon anledning var jag as-nervös innan! Trots att jag redan piercat min navel en gång tidigare (var tvungen att ta ut den på grund av min mor som tyckte att jag var för ung, jag var 13.)

Så kom jag att tänka på för några år sedan, då jag var typ 13/14 då jag precis kommit in i det här med att jag oroade mig över hur jag såg ut och var livrädd för att inte passa in. Och jag blev otroligt vikt-medveten. Alltså min bästa vän på den tiden var en otroligt lång och smal tjej. Ärligt så var hon jätte söt och jag var kort. (Och inte lika smal.)

Hur som helst så ville jag se ut som henne och slutade därför äta. Vilket ledde till att jag var otroligt hungrig, och när man är sådär hungrig blir man liksom illamående istället så att det känns som att minsta lilla man stoppar i sig kommer komma upp igen, vilket egentligen bara gör det enklare att svälta sig själv men det får en också att må skit. Vilket gör en trött också kan man inte sova för att man inte ätit något.

Jag orkade ingenting alls ett tag. Men det dröjde faktiskt inte länge förrän jag insåg att det inte var värt det. Jag menar kom igen! Att jämt må dåligt och vara trött för att man vill se ut som sin bästa vän eller så är inte värt det.

Senare fick jag till och med reda på att hon, den långa smala tjejen som var min bästa vän, ville se ut som mig också. Haha, helt otroligt egentligen. Jag tycker att man bara ska vara nöjd ed sig själv som man ser ut för om jag ska vara helt ärlig så spelar det ingen roll. Ingen är egentligen ful, man har bara olika smak och så.

Tack för att jag fick låna Jessie's blogg och klottra ner det här. Vi har nämligen daturkunskap och det är dööööööö-trist.

Puss&Kram Nellie